Innan misärveckorna är borta

Mitt avslutande tips under misärveckorna är boken Snart är jag borta av Hanna Jedvik. Nattsvart om de två tjejerna Maja och Lina som går på gymnasiet i någon vanlig mellanstor håla i Sverige och båda längtar efter ett annat, till synes ouppnåeligt, liv. De är bästa kompisar men de har mörka hemligheter som de inte kan prata med varandra om. Lina har blivit våldtagen och skäms, hatar sig själv och alla andra, och Maja har stora ärr på sina armar som hon aldrig vill prata med någon om.

De längtar båda efter något annat, de vill kunna göra händelser och val ogjorda, de vill våga och orka prata med någon om hur de mår – men modet sviker dem och väggar av tystnad byggs upp mellan de båda vännerna och de kämpar på ensamma. Hela boken är riktigt tung och jobbig, men så himla gripande att den tvingar dig att läsa ut den i ett svep för att du måste måste måste få veta vad som kommer hända med Maja och Lina. Låna och läs!

Om ni har följt våra misärveckor känner kanske ni som jag efter den här boken att det är dags för en andningspaus, och att det tillslut räcker (för ett tag) med att läsa om att ont och jobbigt här i världen. Därför andas vi nu ut, och återkommer med nytt tema i nästa vecka. Stay tuned!

När ens kompisar inte är bra kompisar

Jag börjar med att tipsa om klassisk misär. Eller snarare är boken lite av en klassisk ungdoms-misärbok. Christina Wahldéns Kort kjol kom ut redan 1998, men kom ut i nytryck förra året. Och det behövs verkligen – åtminstone är exet på Hisingens Unga vuxna-avdelning utslitet. Vilket är förståeligt, för boken är riktigt gripande.

Myrans sommarlov ska precis börja och hon är på klassfest för att fira in sommaren – allt är bara så jäkla bra och underbart. Efter festen tycker ett par av Myrans killpolare att de ska fortsätta efterfesta tillsammans. Hon är osäker först och tänker gå hem, men tänker sen att det nog blir kul och hänger med dem till en av killarnas lägenhet. Killarna dricker en massa och bjuder även henne, och plötsligt är hennes annars sjyssta killkompisar fulla, adrenalinstinna och aggressiva och hon kan inte känna igen dem. Våldtäktscenen som följer orkar jag inte ens beskriva.

Efteråt vill Myran bara dö. Eller göra saker med sig själv och sitt utseende som gör att ingen kille någonsin ska gå nära henne igen, aldrig någonsin tänker hon låta någon komma nära henne igen, vilja komma nära henne igen, göra henne illa. Hon orkar inte gå i skolan, vill inte träffa killarna som utförde våldtäkten, och det mesta är skit.

Fast, den här boken är faktiskt inte helt misär. Tack vare att Myran är så stark, och trots att hennes morsa inte ens vill tro på det hon berättar (vilket kanske är mest misär av allt!) har hon en riktigt bra kompis, och hennes mamma, som stöttar henne och gör att hon orkar anmäla brottet, och försöka att långsamt återkomma till ett normalt liv. En bra och otroligt viktig bok, som jag tycker att alla som orkar ska läsa.

Misär, misär, vi vill bara ha misär!

Nu börjar ett nytt tema på Hisingsbloggen - misär! Vi kommer bara tipsa om jobbiga saker, misär, deppigheter och annat upplyftande. Ibland kan det vara skönt att läsa om folk som har det värre än en själv. Håll utkik!