Skam åt mig...

...som medan jag tipsar om serier glömde av att nämna - vad ni kanske redan vet - att det nu finns en ny svensk serietidning ute. Den ges ut av Kolik förlag, heter Utopi, och samlar "episka serier" - serier som dedikeras åt det märkliga, det udda, det fula, det kanske lite snuskiga, och det mesta med fantasy-inspiration. Jag kollade igenom den i förra veckan, och gillar det jag ser.

Nummer 1 har just kommit ut i handeln och man kan få koll på tidningens innehåll här, och om man vill kan man teckna en prenumeration - med present på köpet - kan man klicka här. Och vid någon bloggläsares önskan kanske det blir en prenumeration till biblioteket?!

Himmel eller helvete?

Jag läste nyss klart Becca Fitzpatricks bok Fallen ängel. Den handlar om Nora, vars biologilärare en dag bestämmer att alla elever ska byta plats i klassrummet. Detta platsbyte får oanade konsekvenser för Nora, som hamnar bredvid Patch. Patch är ny på skolan, och chockar Nora med att veta saker om henne ingen annan än hennes bästa vän Vee borde veta. Patch svarta ögon och hånfulla leende både skrämmer och lockar Nora, och ju fler märkliga saker som händer i Noras liv börjar hon fundera på om de kan ha någonting att göra med Patch – och vad han i så fall har att göra med dem? Ibland funderar hon över om han ens är mänsklig. Och om han inte är det – är han då god eller ond?

Jag sögs in i den här berättelsen och kunde inte sluta läsa. Det händer många märkliga saker hela tiden, och som läsare försöker man läsa snabbare och snabbare för att försöka få reda på vad det egentligen är som händer, och frågar sig ofta exakt samma frågor som Nora gör. Garanterat hög spänningsnivå!

Blod, kyla och magi

Ondvinter av Anders Björkelid (som jag bloggat om här) var en frisk fläkt inom svensk fantasy när den kom. Nu är fortsättningen, Eldbärare (låna här), äntligen här! Jaa!

Även denna gång handlar det om syskonen Wulf och Sunia, som är av släktet Blodet. I slutet av den förra boken var syskonen fast i en magisk ring, en s.k. domarring, och kunde inte hitta någon väg ut. Här lyckas de till sist med det och tas emot av hirdjägare, krigare av Blodet. Wulf och Sunia tas med till vårriten, en viktig tradition som ger deras folk styrka. Sunia deltar i riten medan Wulf och de andra männen får vakta utanför. Under vårriten attackeras de av en bitvarg, en frusen jätte som använder stormvindar som vapen. Många av hirdjägarna dödas men Wulf lyckas med det omöjliga och dödar jätten. Ett krig mot Kylan verkar vara i antågande och för att få hjälp måste man kalla på thai Gasteis, en samling legendariska krigare.

För att kunna kalla på dessa krigares hjälp måste man tända en eld i ett högt torn i staden Funisburg. Vem får uppdraget? Jo, du gissade rätt - Wulf och Sunia. De har aldrig varit i en stad tidigare och uppdraget visar sig inte bli så lätt.

Denna gång är det Wulf som är berättarröst och vi får följa berättelsen ur hans perspektiv. Det är spännande och lite annorlunda fantasy utan standardinslag som dvärgar och alver. Ser redan fram emot nästa del!

Bra, blodig fantasy

Redan omslaget på I krigarens spår av Niklas Krog är riktigt snyggt. Där syns en muskulös man som slåss mot en väldig varg endast beväpnad med en sten. Blodet skvätter och man anar att det här är en bok fylld med action. Det stämmer och Krog skriver fantasy som jag gillar: med ett högt tempo, verklighetstrogna strider där det gör ont att få stryk och en påhittadvärld med inte alltför mycket magi.

Boken är en fristående fortsättning på Krigare utan minne och vi får åter följa Biko, en väldig krigare som tappat minnet. Någon har satt ett pris på hans huvud och boken börjar med att han vaknar mitt i natten av att en man försöker döda honom med en kniv. Han tvingas fly samtidigt som han försöker minnas varför någon så gärna vill se honom död. Det är riktigt spännande och med andan i halsen får Biko fly för sitt liv undan mängder av soldater.

Det här är en riktigt bra, lättläst bok som tydligt visar att bra fantasy inte behöver vara tjock som en tegelsten. Mer sånt här!

Ny, spännande fantasy

På spårvagnen till jobbet läste jag klart fantasy-boken Ondvinter av Anders Björkelid. Jag måste säga att jag blev glatt överraskad.
Det är en fängslande story om två syskon, Wulf och Sunia, som bor med sin far Atta på en enslig gård. De ser inte ut som andra i grannskapet och vet att de inte riktigt passar in.
Deras far är fåordig och vägrar berätta. En dag kommer en främling till gården och pratar upprört med Atta på ett främmande språk. Fadern berättar dagen efter att besöket gällde saker som hände för länge sedan. Trots barnens nyfikenhet berättar han inte mer än så.

Det blir början till en rad händelser där fadern mördas och barnen får klara sig själva. De inser snart att faderns mördare även är på jakt efter dem och de tvingas fly. Det blir inte det lättaste då motståndarna är omänskliga och har hjälp av både förhäxade fåglar och vilda hundar. Och Ondvintern har kommit med sin krypande kyla som fryser människors hjärtan till is. Hur ska Wulf och Sunia kunna klara sig egentligen?

Boken lider inte av fantasy-sjukan (med böcker tjocka som tegelstenar) utan är mer hanterbara 280 sidor. Det är spännande hela tiden då huvudkaraktärerna inte bara får kämpa mot sina fiender utan även mot Ondvinterns kyla som hotar att fånga dem och göra dem till känslokalla slavar. Ett plus är att magin är en krydda till historien och ingen huvudrätt. Ett minus är att författaren ibland använder gammalmodiga ord som kräver en ordbok för att förstå.

Stick nu iväg och läs!

Böcker att se upp för!

Jag brukar alltid läsa klart en bok när jag väl börjat men det finns undantag. Här kommer min Hall of shame med de böcker som av olika anledningar fått mig att ruska på huvudet och sluta läsa. Känsliga läsare varnas då jag inte bryr mig om böckerna är klassade som "mästerverk", "klassiker" etc. eller inte. En dålig bok är en dålig bok i min mening (även om åsikter är som ett ni-vet-vad - alla har ett).


Matchhjältar - Mattias Göransson


Jag har själv spelat fotboll i 11 år och drömt om att bli proffs (i Liverpool) men mitt bristande bollsinne satte hinder i vägen. Därför är det alltid med en stor dos förtjusning som jag läser ungdomsböcker som handlar om fotboll, om personer som är duktiga fotbollsspelare och på väg mot storartade karriärer. Därför började jag läsa Matchhjältar med en brinnande iver men ganska snart gav jag upp. Visst är det intressant att läsa om matcher, träningar och slit på planen men det var den ibland smärtsamt grabbiga dialogen (framförallt mellan huvudkaraktären Johan och kompisens pappa Johnny) som fick mig att sluta läsa. Först slutade jag en gång, gav boken en chans till men sen blev det för mycket.

Äcklet - Jean-Paul Sartre

Nu kommer ett pinsamt erkännande. En gång i tiden (strax efter gymnasiet) hade jag svart hår och ville verka intellektuell genom att läsa svårbegripliga böcker och filosofer. En av de böcker jag gav mig på var Äcklet av nobelprisvinnaren Sartre. Jag läste kanske fem-tio sidor och sen fick jag nog. Jag förstod inte så mycket av vad författaren ville ha sagt med huvudkaraktärens malande tankemonologer plus att den var krångligt skriven. Alla utom kultursnobbar bör undvika den här boken.



Döden finns liksom - Marie-Chantal Long

När jag arbetade på ett skolbibliotek i Halmstad skulle jag läsa lite böcker inför en omgång bokprat. Den här boken med ett riktigt fult omslag ingick i den bokhögen och av baksidestexten att döma var det en intressant story om Yassir vars pappa blir skjuten. Men boken har trovärdighetsproblem. Man grips aldrig riktigt av Yassirs öde och hans kompisrelationer och deras samtal känns inte trovärdiga. De pratar om saker på ett lite lillgammalt sätt och det blir en klar Dawsons Creek-varning (om nu någon minns den TV-serien?). Läs istället Douglas Foleys Shoo bre eller Shoo len. Så j-la mycket bättre!!!

Furst Nids förbannelse - Stephen Donaldson

Låt mig genast säga att jag tycker att den hyllade Stephen Donaldson är den mest överskattade sf/fantasy-författaren av alla. Hans böcker klassas som klassiker men i mina ögon är de alldeles för innåtriktade och filosofiska utan att kunna engagera. Jag stod i valet och kvalet mellan att välja science fiction-historien The real story (en orgie i inre kval och kvinnoförnedring) eller fantasyberättelsen Furst Nids förbannelse. Då jag är en riktig fantasynörd fick det bli den senare. Boken, som ingår i en hel serie, har en av fantasyns mest färgstarka anti-hjältar i huvudrollen, Thomas Covenant. Han är spetälsk, bitter och inte speciellt modig eller stark. Av någon anledning skickas han genom tid och rum till alternativvärlden Landet där han antas spela rollen som hjälte i kampen mot en ond makt. Sedan blir det problem. Författaren misslyckas nämligen med det absolut viktigaste för en lyckad fantasy-historia: den konstruerade världen, Landet, griper inte tag i en och känns ganska platt. Man lider inte med dess invånare och man bryr sig inte speciellt om hur det ska gå. Jag läste ungefär hälften innan jag av rent ointresse lade den ifrån mig. Inget gott betyg.

Skratta bör man annars dör man...

Det är viktigt att skratta och ha roligt. Speciellt kul är barnslig humor som är rätt skruvad och lite lagom sjuk. Monthy Python är riktigt kul, Nour El Refai är sjukt rolig och Borat så klart. Ser verkligen fram emot nya Brüno-filmen.

När det kommer till böcker är The blade itself av Joe Abercrombie en riktigt rolig bok. Den är något så ovanligt som en välskriven fantasyhistoria som lyckas mixa blodig realism med en rejäl dos humor. Skrattade högt flera gånger när jag läste den.

Ett vanligt problem kvinnliga komiker möter är myten om att tjejer inte kan vara roliga. Senaste numret av tidningen bang slår hål på denna myt med en slägga. Tänkvärd läsning i solskenet!