Andra sorters gangsters

Vad är en gangster? Vilka är gangsters? Nu vågar jag mig på att bredda begreppet ordentligt och få det att omfatta vad jag skulle vilja kalla ”vardagsgangsters”; mobbare, för att tipsa om en teater som just nu går på Backateatern. Den heter Yvonne. Jag har inte sett den själv än, men den verkar väldigt intressant, och biljetten är såklart bokad.

Så länge får ni nöja er med att läsa texten som de själva beskriver Yvonne med:

”Ful, fattig, misslyckad, äcklig, trög, deprimerad, motbjudande, osmaklig och ensammast i världen.

Den fula, fattiga, misslyckade, äckliga, tröga, deprimerade, motbjudande, osmakliga och ensamma Yvonne blir uppraggad av den snygge, rike, coola, trendige, charmige, läckre, aptitlige, framgångsrike och populäre prins Filip. Hans kärlek eller besatthet provocerar det smakfulla och perfekta hovet till vansinne. I Yvonne ser de sitt eget mörka inre och hennes tysta närvaro driver dem att utföra alltmer desperata och brutala handlingar.

I föreställningen ingår också skrivna texter och röster från unga människor runt om i Göteborg. Röster om att känna sig ful, fattig, misslyckad, äcklig, trög, deprimerad, motbjudande, osmaklig och ensammast i världen.”

Det finns även en trailer till teatern att spana på:

Och får man inte nog av mer inom kategorin för vad som vanligtvis inte brukar kallas gangsters, men som jag tycker är riktiga gangsterfasoner, så kan man på Backateaterna hemsida kolla på klipp om psykologiska experiment; om vad makt och grupptryck kan göra med oss och hur de får oss att bete oss vidrigt mot andra människor. Riktiga gangster-forskare som utfört sådana hemska experiment med människor!

I gryningen tror jag...

...att jag inte kommer ha lyckats glömma den här boken. Christina Wahldén (som även skrivit Kort kjol som vi tipsat om tidigare under misär-veckorna) kom förra året ut med boken I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig om den omkring 20-åriga Ombeni. Ombeni kommer som ensamkommande flyktingbarn till Sverige ifrån Kongo, där hon har lyckats fly ifrån motståndsrebellerna, som mördat delar av hennes familj och tillfångatagit henne och hennes systrar för att använda dem som sexslavar åt armén.

Ombene kommer till ett kallt land där hon inte vill tala om för någon vad som har hänt. Hon äter sömntabletter för att kunna sova utan att vakna skrikandes på nätterna, och hon är ensam mest hela tiden eftersom de andra eleverna i klassen tycker hon är konstig för att hon ofta blir arg eller ledsen utan att de förstår varför.

Det knöt sig hårt i min mage när Ombeni äntligen, efter flera år i Sverige, vågar berätta för en av sina lärare vad det är som har hänt, varför hon mår så dåligt, varför hon inte orkar komma till skolan ibland. Mitt i hennes berättelse tystar lärarinnan henne och säger åt henne sluta berätta, för det är alldeles för hemsk för att hon ska orka lyssna på! Ingen verkar riktigt vilja, orka, lyssna.

I ett utdrag ur boken funderar Ombene:

”Min socialsekreterare. Hon är bara vikarie, för den som egentligen är min socialsekreterare har bränt ut sig. Hon har gått in i väggen, säger de. Jag vet inte vad det betyder. Jag har förlorat hela min familj, har jag också gått in i någon vägg? Det känns så, men jag blir inte sjukskriven för det.” Ombene är tvungen att kämpa vidare, i sökandet efter någon ljuspunkt, i sin ständiga väntan på att en dag kanske, kanske få höra ifrån någon av sina systrar igen.

Jag läste ut boken på en kväll. När jag väl hade börjat på första meningen kunde jag inte sluta förrän sista sidan, och informationen i eftertexten, var färdigläst.

När ens kompisar inte är bra kompisar

Jag börjar med att tipsa om klassisk misär. Eller snarare är boken lite av en klassisk ungdoms-misärbok. Christina Wahldéns Kort kjol kom ut redan 1998, men kom ut i nytryck förra året. Och det behövs verkligen – åtminstone är exet på Hisingens Unga vuxna-avdelning utslitet. Vilket är förståeligt, för boken är riktigt gripande.

Myrans sommarlov ska precis börja och hon är på klassfest för att fira in sommaren – allt är bara så jäkla bra och underbart. Efter festen tycker ett par av Myrans killpolare att de ska fortsätta efterfesta tillsammans. Hon är osäker först och tänker gå hem, men tänker sen att det nog blir kul och hänger med dem till en av killarnas lägenhet. Killarna dricker en massa och bjuder även henne, och plötsligt är hennes annars sjyssta killkompisar fulla, adrenalinstinna och aggressiva och hon kan inte känna igen dem. Våldtäktscenen som följer orkar jag inte ens beskriva.

Efteråt vill Myran bara dö. Eller göra saker med sig själv och sitt utseende som gör att ingen kille någonsin ska gå nära henne igen, aldrig någonsin tänker hon låta någon komma nära henne igen, vilja komma nära henne igen, göra henne illa. Hon orkar inte gå i skolan, vill inte träffa killarna som utförde våldtäkten, och det mesta är skit.

Fast, den här boken är faktiskt inte helt misär. Tack vare att Myran är så stark, och trots att hennes morsa inte ens vill tro på det hon berättar (vilket kanske är mest misär av allt!) har hon en riktigt bra kompis, och hennes mamma, som stöttar henne och gör att hon orkar anmäla brottet, och försöka att långsamt återkomma till ett normalt liv. En bra och otroligt viktig bok, som jag tycker att alla som orkar ska läsa.