I gryningen tror jag...

...att jag inte kommer ha lyckats glömma den här boken. Christina Wahldén (som även skrivit Kort kjol som vi tipsat om tidigare under misär-veckorna) kom förra året ut med boken I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig om den omkring 20-åriga Ombeni. Ombeni kommer som ensamkommande flyktingbarn till Sverige ifrån Kongo, där hon har lyckats fly ifrån motståndsrebellerna, som mördat delar av hennes familj och tillfångatagit henne och hennes systrar för att använda dem som sexslavar åt armén.

Ombene kommer till ett kallt land där hon inte vill tala om för någon vad som har hänt. Hon äter sömntabletter för att kunna sova utan att vakna skrikandes på nätterna, och hon är ensam mest hela tiden eftersom de andra eleverna i klassen tycker hon är konstig för att hon ofta blir arg eller ledsen utan att de förstår varför.

Det knöt sig hårt i min mage när Ombeni äntligen, efter flera år i Sverige, vågar berätta för en av sina lärare vad det är som har hänt, varför hon mår så dåligt, varför hon inte orkar komma till skolan ibland. Mitt i hennes berättelse tystar lärarinnan henne och säger åt henne sluta berätta, för det är alldeles för hemsk för att hon ska orka lyssna på! Ingen verkar riktigt vilja, orka, lyssna.

I ett utdrag ur boken funderar Ombene:

”Min socialsekreterare. Hon är bara vikarie, för den som egentligen är min socialsekreterare har bränt ut sig. Hon har gått in i väggen, säger de. Jag vet inte vad det betyder. Jag har förlorat hela min familj, har jag också gått in i någon vägg? Det känns så, men jag blir inte sjukskriven för det.” Ombene är tvungen att kämpa vidare, i sökandet efter någon ljuspunkt, i sin ständiga väntan på att en dag kanske, kanske få höra ifrån någon av sina systrar igen.

Jag läste ut boken på en kväll. När jag väl hade börjat på första meningen kunde jag inte sluta förrän sista sidan, och informationen i eftertexten, var färdigläst.

Precious' misery...

Precious är 16 år, kan varken läsa eller skriva, och bor med sin mamma i Harlem i New York. Hon är dessutom gravid, för andra gången, och pappan till barnet är samma pappa som till det första barnet - Precious egen pappa... Finns det någon "bättre" inledning på en miserabel bok?

Precious liv blir inte bättre då hon dessutom blir utkastad ifrån skolan för att hon är gravid, det sista hon vill är att vara hemma för hennes mamma misshandlar henne både fysiskt och psykiskt - så grovt att hon ibland tror att hon inte kommer överleva.

Men om det finns någon som inte ger upp är det Precious, och hon fortsätter sparka och slå, ifrån starkt underläge, för att kunna ta sig ur sin situation och göra det hon drömmer om - att lära sig läsa och skriva, att klara skolan, att ha samma möjligheter som andra.

Romanen Precoius (av Sapphire) är skriven på starkt slang, och även om jag tycker att den svenska översättningen funkar okej rekommenderar jag dig nog ändå att helst läsa den på originalspråket, engelska. Jag tror att den rätta New York-slang-känslan infinner sig lättare då. Och tänk vad smart, att boken är utgiven i en version där den finns på både svenska och engelska, i samma bok! OBS. Den finns även som film, att låna här!

Alex tipsar om en riktigt bra bok om ensamhet, lycka och relationer

I det här trädet har två olika handlingar som dels berättas av Siri och dels av Jacob. Båda går på samma skola, men de känner inte varandra. Jag förväntar mig till att börja med att huvudpersonerna antingen skall bli kära, bästa kompisar eller råka ut för något dramatiskt tillsammans. Men den här boken undviker att vara förutsägbar.

Siri är en tyst tjej som har bestämt sig för att inte tycka synd om sig själv, trots att hon har en del saker som bekymrar henne. Hon tar sin hämnd på skolkamrater som hon inte gillar genom att sticka ut deras ögon i skolkatalogen med en nål.
Jacob har flyttat runt i landet de senaste åren och har svårt för att prata med sin mamma och storebror om varför de flyttat så mycket. Han anar att det har att göra med att hans styvpappa inte kom överens med Jacobs storebror.

Allt eftersom berättelsen utvecklas råkar Siri och Jacob ut för missförstånd, svek och glädje, precis som livet kan vara. Slutet undviker att vara sockersött eller deprimerande, utan visar istället på en fortsättning som förmodligen kommer att innehålla både toppar och dalar i Siris och Jacobs liv.

Boken är befriad från någon överdrivet uppfostrande sensmoral och språket känns naturligt. Skillnader mellan Siris och Jacobs berättande gör det lätt att hålla isär de två handlingarna, som ibland möts när Siri och Jacob stöter på varann i skolan eller på fritiden.

Efter att ha läst boken blir jag sugen på att läsa fler böcker av Katarina Kieri och Per Nilsson. De har skrivit flera ungdomsböcker var för sig, och detta är deras första bok som de skrivit tillsammans. Man skulle kunna tro att Katarina har skrivit Siri-kapitlen och Per skrivit Jacob-kapitlen, men det är tvärtom. De har skrivit varsitt kapitel och skickat till varann, men boken känns inte splittrad utan de har lyckats hålla ihop sina olika stilar till en bok som förtjänar att många läser den.

Läs mer om boken och hur författarna skrev den (klicka här).

/Alex