Efter att ha läst klart Svenhammeds journaler (låna här) av Zulmir Becevic är jag lite kluven. Jag gillar boken men ändå inte. Men en sak i taget. När jag först såg bokens omslag och läste på baksidan trodde jag att det skulle vara en rolig bok. Det är roligt ibland men mest är det tragiskt.
Huvudpersonen Svenhammed har fått sitt namn av sin pappa som ville ge honom ett svenskt namn samtidigt som han ville ha med sitt eget namn Muhammed. Resultatet blev namnet Svenhammed (Sven var pappans kontakt på soss). Svenhammed hatar sitt namn och sin våldsamma pappa. Hans vänner Luis, som kallas Chino, och Miell, som kallas Mjäll, är hans räddning i ett liv som kantas av trist jobb i pappans grönsaksstånd, stryk hemma och en skola som befolkas av snobbiga överklasskids från andra sidan motorvägen.
En dag tar hans liv en ny vändning. Det börjar en ny tjej i hans klass som heter Emilia. Svenhammed blir blixtförälskad. Tyvärr kommer Emilia från överklassområdet och verkar helt ouppnåelig. Svenhammed har ingen aning om hur han ska ta kontakt med henne men hans "bizniz" med smuggelsprit ger honom en öppning...
Svenhammeds journaler är lite av varje - rolig, tragisk och samhällsskildrande - men lyckas inte riktigt med något tycker jag. Vissa grejer gillar jag men det blir lite spretigt och det hade varit bättre om författaren satsat på ett spår (och skrivit en rolig bok eller en tragisk bok etc.) Så nja, det här är en OK bok men ni kanske inte håller med mig? Gillar ni den?
Jag gillade den. Bland annat för att den inte var bara rolig eller bara tragisk. Blandningen tilltalade mig. Tänk så olika vi ändå är, vi läsare.
SvaraRaderaPepita